Är vi på rätt väg? En lång grusväg slingrar sig upp mellan höga träd. På skylten vi körde förbi stod det Ljungsjömåla. Skogen, ja för det här är redig skog, är det enda som synts till på ett bra tag. Men så öppnar landskapet upp sig och där skimrar en sjö och vi kommer fram till gården. Vi grattar Karin till ett fint hedersomnämnande och slår oss ner i skuggan under en stor lönn.

– Det känns roligt att bli uppskattad för jobbet man lägger ner. Jag är ganska anonym och inte många vet vad jag gör, säger Karin om hedersomnämnandet till Årets skogskvinna av Grenverket.

Släktgården i Ljungsjömåla tog Karin över efter sin mamma och moster 2011. Då var gården igenväxt. Första steget för Karin var att släppa på betesdjur, kor i det här fallet, som kunde börja öppna upp landskapet runt gården. Därefter kunde de sedan börja röja och hugga. Som skogsbrukare består mycket av arbetet att röja förklarar Karin. Under en vanlig arbetsdag kör Karin 4 h med röjsågen, sätter elstängsel, tar bort björnbärsris och letar fram tallplantor.  

Det vanliga sättet är att göra ett kalhygge och sedan plantera tallplantor som du köper in men Karin har valt att använda sig av fröträdsställningar. Då lämnas flera träd kvar som i stället fröar av sig.

– Det är en chansning att se hur det går. Men jag vill inte ha in plantor från något annat land utan jag vill ha de tallar som finns just här. Mitt jobb blir då att leta fram alla plantor eftersom tallen behöver mycket ljus för att växa, berättar Karin.

Med hundarna Gita och Månhöjdens Helga i spetsen beger vi oss ut i skogen. Uppför en lång lingonbacke hittar vi ett kulturmärke. Det är en tjärdal. En lång urgröpt ränna i marken där man förr i tiden tog fram det svarta guldet, tjära som var dåtidens impregnering.

En bank som talar samma språk

När Föreningsbanken i Ringamåla blev en del av Sparbanken i Karlshamn följde Karin med som kund. För Karin är det viktigt med en personlig och nära kontakt med banken.
– Nu är samarbetet riktigt bra. Min kontaktperson är intresserad av vad jag håller på med. Han är lätt att nå och att ha och göra med. Han är också själv skogsägare så vi pratar med samma termer, säger Karin.

På cv:t står det djurskötare/animalieproduktion och stenbrott. Karin har alltid varit intresserad av maskiner, mansdominerande yrken och grovarbete.
– Jag har alltid varit lite motvals. Man behöver inte göra som alla andra och jag tycker det är tråkigt när andra kvinnor säger att de inte vågar. Jag har alltid gillat utmaningar.

Pigga hundar leder oss vidare till Karins ena fröträdsställning. Under de höga tallarna hittar vi flera plantor som letar sig upp ur jorden.

Vad är det viktigaste i ditt skogsbruk?
– Det är produktion, rekreation och vilt. Jag vill skapa en levande skog för både människor och vilt. Det blir en kompromiss och en balansgång, avslutar Karin.

Åter färdas vi på den slingriga grusvägen mellan höga träd genom en levande skog. En skog där både mossa, hundar och människor trivs.